Jag har målat min feelgoodroman i prideflaggans färger. Jag känner starkt för rättvisa, acceptans och jämställdhet och har alltid hejat på the underdog. Jag hoppas att det lyser igenom i min berättelse.

När jag skriver är det som att en film spelar upp sig framför mig, jag kan både se och höra scenen. Jag vill kunna erbjuda karaktärer som läsare kanske inte ofta kommer i kontakt med, öppna upp andra världar för dem. Det jag skriver är någonting jag själv vill läsa och hittills har jag inte sett eller hört en berättelse som Toms. Tonårsangst är tacksamt att skriva om för vi har alla känt av den någon gång. Den där känslan i magen som man inte alltid kan tyda: Ärdet fjärilar eller ett virus som härjar där inne?

Genom att skriva ur Toms POV kan jag följa med på en livsresa jag aldrig kunna göra som mig själv. Hans längtan efter närhet, kärlek och acceptans styr hans handlingar på gott och ont. Ena stunden skriker jag åt honom att sluta vara ett litet våp och andra stunden är jag glad för hans skull för att han vågar vara sig själv.