För mig börjar nästan alla historier i en dröm. Jag drömmer kristallklart, mina drömmar är som interaktiva äventyr, fyllda av färg, rörelse och känsla. Inte alltid logiska, men de lämnar kvar en begär av att få veta hur det slutar. Den gyllene nyckeln började just så, jag vaknade mitt i en scen. En kvinnlig konstförfalskare med sin hund. En förlorad tavla som leder till en skattjakt.

Självklart kunde jag inte släppa den.

Jag har alltid älskat att berätta historier och sagor. Och jag berättar för att just den här historien inte har blivit berättad förut, den finns ju bara i mitt huvud men den är så bra att den vill ut. Den gör mig nyfiken, på världen som växer fram, på karaktärerna som finns i den ochframförallt, varför ville just den här historien bli berättad genom mig.

Cleo Valenti är ingen klassisk hjälte. Hon är skarp, sarkastisk, sensuell och samtidigt långt ifrån ofelbar. Det är därför jag älskar henne. Hon får vara motsägelsefull, både konstnär och bedragare, både rädd och farlig. Hon kan reglerna men väljer ganska ofta att bryta mot dem.

Jag skriver för att få måla med ord – med samma passion, intensitet och frihet som en konstnär med pensel. Varje mening bär på en ton, varje bild en hemlighet. Att skriva är för mig att skapa världar av dofter, rörelser och känslor rum där jag får bjuda in andra att känna, uppleva och förundras. Det är i språket jag bygger mysterier, förför läsaren, lockar och lurar och det är där jag får utrymme att hitta nya sidor av mig själv.