Jag kan inte låta bli att skriva. Men En änklings guide till livet var inte den bok jag planerade. Det var ett av många skrivprojekt - en idé som tog fart, där jag övermannades av karaktärer som ville ta plats.

Den här boken kom till eftersom jag saknade en berättelse där kvinnan styr, kväver – och som inte är en saga av bröderna Grimm. Där mannen är vilsen men också om de möjligheter som öppnar sig när någon som alltid backat inte behöver göra det längre.

I verkligheten är jag tillräckligt gammal för att inte vilja vänta längre med min plan A: författare, och tillräckligt ung för att ha energin som krävs. Familjen är (hyfsat) självgående, vilket ger utrymme för skrivande och ultralopp – som jag började med det innan det kunde kategoriseras som livskris. Många timmar på stigar tar också fram pannben och perspektiv: det gör ont, det tvivlas och det tänks. Så känslan hos bokens Evert av att inte duga är lätt att känna igen mig i. Men också vad som sätts igång när man vill något mer, och vad händer när man hittar sin kraft?

Mitt mål var en bok som är lätt att läsa men svår att släppa. Det ska finnas värme, men också svärta och en stor mängd torr humor. Det handlar vilka historier som får liv när människor i olika skeden av livet, med varierande bagage, möts och börjar bry sig på riktigt.