Skuggan av morgondagen föddes ur en önskan att berätta om något svårt, men genom ett filter jag älskar: den postapokalyptiska genren.

Jag ville utforska hur det är att leva med en inre kamp som inte alltid syns. Känslan av att vara trasig inuti, fastän allt utanför ser helt ut. Carlota är inte jag, men genom henne har jag kunnat skriva om det jag själv burit på, och upplevt, i en form som kändes trygg och skapande snarare än exponerande.

Det här är inte en berättelse där smärtan ”räddas” av barnen eller där moderskapet löser allt. Det är snarare en berättelse om att fortsätta andas, trots att man inte vet varför. Om att ta ett steg till. Och ett till. Inte för att man alltid vill – utan för att man någonstans hoppas att viljan kanske ska hinna ikapp.

Jag ville skriva en historia där kampen för att leva får ta plats. Där styrka inte är att vara orubblig, utan att stå kvar när man helst vill försvinna. Och jag ville göra det i en berättelse fylld av mörker, is och katastrof, för det är i den sortens världar jag själv hittar klarhet.

Det här är min berättelse. Fast med andra namn. Och med världen på väg att gå under.